försöker leva igen

Inlägg publicerade under kategorin Psyke

Av Flummet - 1 november 2009 15:32
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
ANNONS
Av Flummet - 30 oktober 2009 17:30


 

Dagen började med jordens ångest, inget piller här inte, jag red ut skiten. Den bankar fortfarande på.
Var tvungen att gå iväg med filmer som vi hyrde igår....gick in och handlade jäst, skinka, färska champinjoner etc för...jag tänkte vi skulle göra hemmagjord pizza imorgon.

Jag dammsög förut idag.....det var inte gjort på flera veckor ( Mr T tänker inte på sådant,. ber jag honom gör han det ..men jag har inte ens orkat be honom )..äckligt var bara förnamnet.
Sen tvättade jag en tvätt...sen diskade jag en disk i diskhon...

Vad händer ?

Och Nu sitter jag påklädd för att gå och möta Mr T...långkallingarna är på, t-shirt, huvtröjja,vantar skall på...mössan " Bad Hair Day " - jeans...skinnjackan...

Det är inte långt, men det är 2 km...en liten bit att gå..med ångest i kroppen...med skolios i ryggen.

Vad händer ?

Jag vet inte, jag vill inte tänka på det..Idag är jag bara...Jag bara är....det är bara så....ja jävlar..

Kram på er.


Vad händer ???

ANNONS
Av Flummet - 28 oktober 2009 13:52
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
Av Flummet - 16 oktober 2009 18:12
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
Av Flummet - 15 oktober 2009 20:58


 

 

Jag har inte haft någon mer ångestattack  idag ..mer än pockande mörker i bröstet. Är det på väg att vända ?. Ska jag få våga drömma ? Ska inte ta ut glädje i förskott, men skulle vara så skönt att bara ha "den vanliga" ångesten igen...Vet ju inte hur morgondagen eller kvällen/natten blir - men som vanligt skiter jag i att fundera över det när jag  har en Paus och slipper handen som stryper bröstet i långsamma tag.

Av Flummet - 15 oktober 2009 14:48


 

Jag kom hem igår på kvällen...fick ångestattack from hell och var tvungen att åka 1 dag tidigare när jag kände att jag orkade köra bil i nästan 3 timmar. Lyssnade på 3 låtar hela vägen..på repeat. Känne rinte alls igenom mig när det här bryter ut..
Är aldrig i trygghet hos Mr T, alrdig hos mina föräldrar, aldrig i någons famn, aldrig i ett nytt rum eller en ny stad. Ångesten sitter  mig och har alltid gjort, men nu har den kommit fram värre än någonsin. När min kropp bestämt sig för att ge upp efter många motsättningar...så tar sig ångesthelvetet ut mer än jag kan hantera.


Nåväl...fick papper från den där .kassan idag..och de tänker jag inte bry mig om just nu ( jag jag kommer ävl gnälla på att jag inte får pengar sen i tid ..OM jag får det alls ) - jag förstod ingenting av dem. Min inkomst de senast har registrerad är från 2005 och dessutom jobbar jag bara 82% maj-december. Sen ska jag skriva varför jag inte kan utföra mina arbetsuppgifter och varför jag är hemma. Det är ju lätt när läkarintyget är på 1 enda rad ( trots att jag bad om mer utförlig beskrivning ).

 

" Ja - men har kassan något emot det jag skrivit, så är det ju jag som får bakläxa och får göra om det igen "
-Jovisst..men det är ju jag som måste betala räkningarna...




Det finns INGET bra med att vara sjukskriven. Inte för fem öre.


Tog en sömntablett igår och gick till sängs med Mr T vid 23:30 -tiden. Trots det så vaknade jag 5 gånger inatt..
Vaknade av en grym ångest frammåt 08:20, fick rusa ut på balkongen för att få luft i morses..slog på tv.n och lade i en tvättmaskin så det inte skulle bli för tyst.
Slog på tv.n och har diskat lite, hängt tvätten..

och...ingen klump i bröstet mer än lite då och då. Det är snart 5 veckor sedan jag fick ha en "så bra" dag.
 

Imorgon är det överläkare specialist i psykiatri och skötare jag skall träffa...3 timmar med samtal.




hallelulijah..

Av Flummet - 11 oktober 2009 03:50


Ofta sitter jag och funderar och tänker på hur jag skall ändra på mig själv och mitt liv.


Tankarna far iväg på en sjujäkeles resa med drömmar om allt och inget som kan hända. Men varenda förbannade dröm har hitintills blivit slaktad med fotknölarna Jag vet inte om jag vågar drömma längre eller orka.


Kanske är jag övermänsklig eller vi kanske alla är marionettdockor som blivit satt här på jorden för att se vem som orkar härda ut och vem som ger upp. Jag vägrar ge upp, men kanske är jag bara dum ?
Kanske är det meningen att jag skall stanna vid det jag är och har nu. Inte göra mer. Var det inte meningen att det skulle bli mer än såhär ?. Var det allt ? 29 år i den här mänskliga kostymen..och det här var vad som gavs som chans till mig.


Försöker dagligen köra leendeterapi i spegeln och med mig själv, intala mig allt bra som jag är och har. Men just nu är det ...det finns inte. Jag är en stor ångestbubbla som jag vill komma ur och kämpar med det varje dag.
Dagligen försöker jag komma på genvägar och lösningar på mina problem, det är sällan jag sitter på röven och gnäller för att det "inte går".

Jag tycker alla människor vackra och ni gör min omgivning värdefull. Alla människor i min omgivning är värdefulla vänner som jag försöker berätta det för dem.


Men varför går det bara inte som jag vill ?. Varför ska så mycket gå emot mig ?. Idag gick även fläkten till spisen sönder och jag går fan sönder i trasiga små skärvor.


Mitt mål nu i livet är förutom att få den där jäkla skolutbildningen, få ett jobb som inte tackar nej till 12 års arbetslivserfarenhet och att bli "vacker inombords och utombords". Att hitta någor vackert i en människa som blivit stampad på i 20 år är svårt, men det vore ju en annan sak om jag accepterade det och inte ens försökte.


En sådan "liten" sak som mina gamla mobbare...de har väl knappt någon aning om vem jag är idag. Men De förstörde mitt liv, ett liv jag nu med näbbar och klor försöker att återta efter så många år. Fan..fan fan..när jag var i deras ålder så visste jag att man Inte behandlar folk så. Så orden " ja, men de var små, de visste inte...." - Löjligt! - sorgligt, patetiskt.. Fan fan fan vad arg och bitter jag är idag. Bitterhet gör dig ful - är det därför jag inte hittar något vackert när jag ser mig själv ? , däremot har jag ett vackert inre som jag byggt upp.
Hat gör dig bitter och tar mer än det ger. Men utan det hade jag inte blivit den underbara människa jag är.


Men är det bara som andra säger ?. Mina tankar har av naturlighet blivit vridna och snevända och ibland tar det lång tid innan jag förstår att jag är en vän som är omtyckt. Att närma mig folk är svårt, att tränga mig på är jobbigt, att söka nya hinder verkar jag dock vara en jävel på.


Och...jag tänker inte ge mig, min innersta tanke är att jag Fan i mig aldrig kommer ge mig. Men den dagen jag gör det så har jag nog inte funderat ..utan bara gett upp. Jag vill riva mina hinder ett efter ett och ännu en plastikklinik är kontaktad och de skall höra av sig på måndag - hur många gissar att det blir klinik nr 17 av 15 som säger nej ?.


Ja...jag har fått ett Ja...i Skåne. Hur f*n tar jag mig dit och hem efter att blivit uppsprättad och återfinna mig på efterkontroll några veckor senare..med en bakterie som kan ge svårläkta svår och ta kål på mig ?
På något sätt så ser jag chansen att bli slaktad av en allmänläkare det som mer säkert på ett sjukhus..


Fan - jag ger inte upp.


Inte heller 1997 när den här var mina andetag och jag gråtandes i fosterställning undrade varför just jag fick födas...:




Nordman - Hjälp mig att leva (1997)



Jag skall lära mig leva igen
hitta vägen ut
kanske en vän
som alltid finns där
och står ut med mig som jag är


Jag har sprungit åt olika håll
i min rastlöshet
utan kontroll
tills känslorna frös
och min ångest blev skoningslös
Hjälp mig att leva
det finns kanske ett sätt
om jag går i cirklar
så visa mig rätt
Jag har sett mycket mer än du tror
och betalt min skuld
fast den var stor
Vem hjälpte mig då
när jag nådde mitt Status Quo
Jag har svikit och ångrat en del
men förstår ändå
hur det blev fel
Nu frågar jag dig
finns det ännu plats för mig


Hjälp mig att leva
det finns kanske ett sätt
om jag går i cirklar
så visa mig rätt
Hjälp mig att leva
det känns som jag är klar
viljan är mitt vapen
och lusten finns kvar


Hjälp mig att leva...

Av Flummet - 3 oktober 2009 22:32

 


varför får jag inte komma ur det här hålet. det har gått i 20 år, varför inte nu ?

Psykologen som även är överläkare är lattjopsykolog. Jag vill att någon benar ur min skalle, hjälper mig, vägleder mig, benar och tar tag i allt.
Hade en akuttid i fredags....där  min skötare skulle vara med.

Följande:

Torsdag 24/9 - jag bryter ihop. Ångesten går inte hindra..dagen går åt till tårar, hyperventilera och existera.
via anhörig går samtal till psykakuten som går vidare till min skötare som går vidare till mig.
Jag är envis, stolt och arg.
Fredag: går till jobbet....bryter ihop..går hem - ringer jobbet, skötare mfl...tårrna tar inte slut ångesten gror. Sobril är rena sockertabletter.
Akutmöten bokas...tisdag kurator ( rena skämtet ).
( Tisdag var min sista sjukdag utan intyg - onsdag ledig )
Lördag: tillbringas i sängen med tom blick, tom. tom...ekande... mat existerar inte sedan torsdag
Samtal psykakut samt lägga skiten på mina föräldrar.
Söndag: samma här....
Måndag: Ringer jobbet igen..inget svar...skickar SMS...inget svar. Skötare meddelar..du får telefontid till psykolog på torsdag.
Tisdag: Kurator....ett skämt..får svar från jobbet. Skötare ringer: du får tid hos psykolog istället för telefontid..på torsdag. Skötare kan inte följa med. ( hyperventilerar )
Onsdag: Existerar..tvingad till möte på annan vårdavdelning ang. min gbp op. Skötare ringer.." jag kan följa med på mötet på torsdag till psykologen "....Psykolog ringer: Jag har dubbelbokat, du får komma ensam på fredag istället, då kunde visst inte din skötare. Ringer i panik skötare.
Torsdag: Skötare kan följa med på fredag till psykolog. Tårar sprutar av lugn
Fredag: Arbetsledare ringer...suckar...irriterad...störtgrinar...." Har du prövat yoga ?- det hjälper nog dig " !!... I receptionen..."jaha - men din skötare är sjuk idag, du frå träffa psykologen ensam.." ...bryter ihop, arg, frustrerad, förbannad. Ingen empati, ingen "riktig" utbildning....ingen äkta psykolog som jag kallar det. Inget annat län hjälper mig..." det finns där du bor"..suck...suck...

1,5 timme senare, matt, rödgråten, skamsen, förbannad, 2 v. sjukskrivning, Xanor för ångest, lamotrigin för vetefan ( stabilitet eller något ), stilnoct.

Vart fan är vården påväg ? 3 år och vart står jag ?...stampar i ett ekorrhjul....

Nu ligger min ångest som fan på det där stället som ska bevilja eller neka min sjukskrivning. Inte fan fick jag det utförligt hur jag mår...på pappret står få enkla ord..som t.o.m jag skulle neka.
Den som är så jävla dum i huvudet att de tror man självmant och med vilje vill ha det såhär...bör fan undersökas... Snälla rara Ångest låt mig få återgå till jobbet om 2 veckor utan problem, jag vill ha min fasta punkt, min lön, min "underhållning" - snälla ta bort det här. Jag vill inte mer nu.

 

Hur i hela helvete kan man ge Xanor till någon med den här ångesten?!?

Får ta dem om det slår till igen - klarar inte av att gå igenom det igen...det är för många gånger nu. Går inte förklara för dem som aldrig haft ångest...sobril,propavan,nitrazepam..inget funkar...
Ni kommer aldrig och kan aldrig förstå. Aldrig någonsin.

Less....jag är så förbannat less på hela livet. Det börjar bli patetiskt att ta tag i alla små trådar för att dra sig upp hela tiden.




Presentation

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2011
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ försöker leva igen med Blogkeen
Följ försöker leva igen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se