Kanske är jag övermänsklig eller vi kanske alla är marionettdockor som blivit satt här på jorden för att se vem som orkar härda ut och vem som ger upp. Jag vägrar ge upp, men kanske är jag bara dum ?
Kanske är det meningen att jag skall stanna vid det jag är och har nu. Inte göra mer. Var det inte meningen att det skulle bli mer än såhär ?. Var det allt ? 29 år i den här mänskliga kostymen..och det här var vad som gavs som chans till mig.

Försöker dagligen köra leendeterapi i spegeln och med mig själv, intala mig allt bra som jag är och har. Men just nu är det ...det finns inte. Jag är en stor ångestbubbla som jag vill komma ur och kämpar med det varje dag.
Dagligen försöker jag komma på genvägar och lösningar på mina problem, det är sällan jag sitter på röven och gnäller för att det "inte går".

Jag tycker alla människor vackra och ni gör min omgivning värdefull. Alla människor i min omgivning är värdefulla vänner som jag försöker berätta det för dem.

Men varför går det bara inte som jag vill ?. Varför ska så mycket gå emot mig ?. Idag gick även fläkten till spisen sönder och jag går fan sönder i trasiga små skärvor.

Mitt mål nu i livet är förutom att få den där jäkla skolutbildningen, få ett jobb som inte tackar nej till 12 års arbetslivserfarenhet och att bli "vacker inombords och utombords". Att hitta någor vackert i en människa som blivit stampad på i 20 år är svårt, men det vore ju en annan sak om jag accepterade det och inte ens försökte.

En sådan "liten" sak som mina gamla mobbare...de har väl knappt någon aning om vem jag är idag. Men De förstörde mitt liv, ett liv jag nu med näbbar och klor försöker att återta efter så många år. Fan..fan fan..när jag var i deras ålder så visste jag att man Inte behandlar folk så. Så orden " ja, men de var små, de visste inte...." - Löjligt! - sorgligt, patetiskt.. Fan fan fan vad arg och bitter jag är idag. Bitterhet gör dig ful - är det därför jag inte hittar något vackert när jag ser mig själv ? , däremot har jag ett vackert inre som jag byggt upp.
Hat gör dig bitter och tar mer än det ger. Men utan det hade jag inte blivit den underbara människa jag är.

Men är det bara som andra säger ?. Mina tankar har av naturlighet blivit vridna och snevända och ibland tar det lång tid innan jag förstår att jag är en vän som är omtyckt. Att närma mig folk är svårt, att tränga mig på är jobbigt, att söka nya hinder verkar jag dock vara en jävel på.

Och...jag tänker inte ge mig, min innersta tanke är att jag Fan i mig aldrig kommer ge mig. Men den dagen jag gör det så har jag nog inte funderat ..utan bara gett upp. Jag vill riva mina hinder ett efter ett och ännu en plastikklinik är kontaktad och de skall höra av sig på måndag - hur många gissar att det blir klinik nr 17 av 15 som säger nej ?.

Ja...jag har fått ett Ja...i Skåne. Hur f*n tar jag mig dit och hem efter att blivit uppsprättad och återfinna mig på efterkontroll några veckor senare..med en bakterie som kan ge svårläkta svår och ta kål på mig ?
På något sätt så ser jag chansen att bli slaktad av en allmänläkare det som mer säkert på ett sjukhus..

Fan - jag ger inte upp.

Inte heller 1997 när den här var mina andetag och jag gråtandes i fosterställning undrade varför just jag fick födas...: