Jag har geom hela mitt liv avskytt oliver...det har varit något utav det värsta jag vet.
Häromdagen köpt jag en miniburk för Mr T ville ha i en sallad....nyss gick jag till kylen ...där stod en burk...med en vacker grön nyans..
I ploppade mina fingrar, ur kom en oliv och in i munnen lades den.

OH WAOW - vad gött..


Vad hände nu åd egentligen ? ....ehm...

Jag drömmer om en tonfisksallad med fetaost, oliver och rödlök.

fattar ingenting....

Jag gillar mitt jobb, många dagar trippar jag av glädje och rus över att det är så roligt. Frihet under ansvar. Kollegor etc.

Men arbetsledningen kan vi hänga....rakt av....
efter 7 år på ett företag som bara tänker på sin egen jävla röv..har jag fått nog.
Jag pallar inte mer.....i Januari söker jag för att gå ned på 75% ( vilket de ofta avböjer ), sen lämnar jag in ansökan om studieledigt för att gå med idioterna till gymnasieelever här i kommunen.

Jag orkar inte mer.

Speciellt inte nu..en kollega ringde och sade att en nära kollega till oss här i veckan fått syra kastat på sig i ansiktet...hon har idag förlorat 30% syn på ena ögat och jobbet tog INTE sitt ansvar.
Hennes egen far fick köra henne till akuten..EFTER 3 timmar...hon räddades pga. en kollega kastade vatten i ansiktet på henne.

Arbetsledarens kommentar: Du var vid fel ställe på fel tidpunkt.

Jävla förbannade idiot -kuk-helvetes-skit-företag.

Jag vill så gärna av hela min kropp skrika ut vem det är så ni får veta, så ni kan förstå hur det här företaget behandlar sina arbetare...ett stort företag i sthlm

Fan...jag måste bort härifrån.
jag sjukskrev mig hela helgen...igår gjorde...5 personer mig så livrädd att jag grät i min hörna med handen om väskan beredd att ta upp mitt tillhygge jag har ( kan det rädda mig ? - förmodligen inte...kan det hindra dem  ? - förmodligen inte..Gör de mig säkrare ? - Ja... ).

Vi har INGET som kan rädda oss på jobbet, INGET larm ..nada...suck...du får fixa något eget tillhygge

Jobbet sade : ojdå, vi ska se om vi kan få någon som hjälper dig, men har inte du slutat nu ?
- Jo..
- Ja, men då är det ju inte vårt problem längre egentligen.

Ajö.

Datum                          BMI          Vikt                Ändring

op. 6 Mars 2008             45.2         -----                 +/-

1v. 14 Mars 2008           43.4         -5.1 kg             -5.1 kg

2v. 21 Mars 2008           42            -4.1 kg             -9.2 kg

3v. 28 Mars 2008           40.9         -3.1 kg             -12.3 kg

4v.  4 April 2008           40.5          -1.3 kg            -13.6 kg

5v. 11 April 2008          40.1          -1.0 kg            -14.6 kg ( Mens )

6v. 18 April 2008          39.9          -0.7 kg            -15.3 kg

7v. 25 April 2008          39.2          -2.0 kg            -17.3 kg

8v . 2 Maj    2008          38.4          -1.6 kg            -18.9 kg

Dags igen...är inne i medelintensiva jobbschemat nu...
2 dagars jobb
1 ledig dag
2 helnätter och 1 eftermiddagspass ( idag ).

Ledig måndag..
sen kör jag 4 dagar igen...och är sen ledig lör,sön.

SItter och försöker få i mig lunchen, har ialla fall fått i mig ½ fylld paprika med ris och köttfärs. Men nu är det stopp.

Har med mig middagsmat, knäcke, frukt och  nötter...så det borde funka.

Skall kanske ta och börja fixa till uniformen då jag skall gå om 40  min, jag är seg..helt enkelt.
Idag släpps Lichking....till world of warcraft...och jag har inte en chans att egentligen testa det förrän på min lediga måndag..då Mr T inte är hemma och kan spela.

Nåja...ha en bra dag i rusket.

Idag pratade de på radion om möjligheten att kunna operera så unga som 13-åringar med en överviktsoperation.

Jag är delad i den åsikten..först och främst absolut inte under 16 år enligt mig.
Å andra sidan....hade jag fått en GBP när jag var 13 år så hade det förmodligen inte hindrat mobbingen, men förmodligen hindrat resterande helvete jag genomlidit genom åren.

Så jag vet egentligen inte hur jag skall ställa mig till frågan.....

Jag är idag 7-8 år "efter" i min mognad ..som jag känner det just pga. min övervikt. Jag har vänner som levt sitt liv som vanligt och varit överviktiga, jag har alltid varit avundsjuka på dem och verkligen försökt älska mig och bara vara Jag.

Jag var aldrig populär...förutom som ett populärt mobbingoffer i 9 år, jag har mött avstånd på arbetsplatser pga min fetma, jag sitter nu här och är förbannad över att jag inte tog tag i min skolutbildning tidigare.
Men jag har inte vågat sätta min fot i en skola....dagis,lekis,gymnasium...än mindre gå på ett bibliotek..( jag som är en boknörd...) sedan jag gick ut skolan för 9 år sedan.

Ju mer jag går ned i vikt...ju mer blir jag den där barnsliga människan som vill hävda sig, utmana, visa sig, ta plats och förstå att jag har ett värde jag med.
Jag har alltid på sätt och vis varit den där roliga, pratsamma trevliga personen...som alltid varit där..som finns...som man kan gå till.
Nu säger jag Nej, jag väljer, jag vill vara JAG...inte den där trevliga tjocka.

Mitt hat  ( ja Hat är ett starkt ord, men jag känner Hat ) mot gamla mobbare bearbetar jag fortfarande. Jag har gått och går i samtal för mitt psyke. 9 års helvete, varje dag, varje minut...bara känslan än idag där minnet av de uttalade orden " BOMP BOMP LOOK OUT THE ELEPHANT IS COMING " finns svetsade i hjärtat som knivar genom smör.
Spotten, orden, pekfingrarna, skratten, slagen, tårarna, blåmärkena, ångesten, hetsätningarna, spyorna, hatet, magontet, självdestruktiviteten, spriten, självhatet ..

Jag vill glömma, jag vill inte vara me dom hatet längre, det förtär, jag vill glömma.
Vilket viktminskningen hjälper till med...jag är inte så jävla värdelös längre...jag behöver inte lägga hat på dem när jag kan lägga kärlek på mig själv istället.
Jag kämpar varje dag med mig själv, självförtroendet, styrkan, egenvärdet.

Jag borde skratta åt dem idag...( vilket jag gör )..där de är...feta, tråkiga, sunkiga, morsor...men inte ens det vill jag lägga energi på.

Kommentaren på jobbet igår fick mig att grina mitt i stockholm...:

Manlig kollega 45+ : Oh men lilla tjejjen, vad har hänt. Gumman jag känner inte igen dig, vad har hänt ?..Oj, vad du har försvunnit, vad smal du blivit.
Men oj så vacker du är, du strålar.

- Där står jag i keps, sunkig uniform, sunkigt hår, seg och skall hem och tårarna kommer rinnandes ...Tackar och springer därifrån.

Har jag kanske kommit till den punkten att jag kanske ska kunna ta emot komplimanger på min viktminskning.
Att skita i vikten jag har, att jag fortfarande ser mig som gravt överviktig, att jag har minst 20 kg kvar innan jag är "normalviktig", att jag ska fokusera på det jag har ...på det jag väger nu.
Varför jag egenligen gjorde operationen ? ...vänta, lugna ned mig, fokusera, andas, ta emot glädjen.

Så....ja..jag vet inte....en 13-åring kan man fortfarande göra allt för innan en GBP..det är absolut sista steget.
Jag tycker inte man ens ska tänka på det....men tänk vad skit jag sluppit om jag fått en sådan i mina ungdomsår.
Men jag hade aldrig kunnat hantera det ...jag kan ju det knappt nu.

Jag städar för fullt för sjutton.

Usch vad jag avskyr att städa.

Någon som vill tjäna en slant ?..haha

Hon kan få upp mig på dagarna när jag inte vill gå upp
hon kan få mig att le när jag inte vill le
hon kan få mig att älska så hjärtat brister
hon är en av anledningarna till att jag vissa dagar kan slå bort dumma tankar ur skallen

ett liv utan henne går inte tänka sig..jag kommer halvdö.

Och enligt andra är hon "bara" en katt....

Jag har haft djur i hela mitt liv..jag klarar mig inte utan dem.
De ger obehindrat med kärlek, de älskar dig när du behöver det som minst och älskar dig när du behöver det som mest.

Hela min familj är likadan...vi gråter tårar som bara den när ett djur vi älskar dör.
Mina föräldrar har 3 hundar..och 2 utav dem har varsin kudde i päronas säng...där luktar det inte gammal blöt böshund...( mor byter påslakan 2 ggr i veckan )....där luktar det kärlek.

Hon fick mig att le idag...så hon är värdig att visas upp.

Jag borde, jag ska, jag måste...fan då.

Posten kom, men ingen nalle idag heller =(...ge mig. jag vill ha den nu.

Jag åt knäcke och yougurt till frukost...sen stoppade det till, det finns lunch färdig att värmas.
Men jag vill inte ha...jag mår illa.
Jag måste fixa det här på något vis...för när jag inte äter...säger det PANG så är jag sugen på sött....jag blir ett monster.
Jag vill sååå gärna äta, men det bara stoppar.

Hur sjutton gör ni ???
Jag försöker hitta saker som jag kan äta obehindrat, men det är svårt...det är typ chicken ribs som man värmer..och knäcke o keso.

Så idag dricker jag modifast..choklad och ser om magen klarar laktosen.
Den skulle vara ett så underbart komplement på jobbet om / när jag varken hinner eller har lust att äta.
Igår fick jag 22 minuter på mig att äta....

Testade även mina läderbyxor som legat i skåpet i 7 år....jag köpte dem när jag vägde 10 kg mindre...så de är tajta än..men hey fan . jag kan knäppa dem o gå obehindrat..de sitter bara som en råttfälla över röven .
Inte för att jag ha tänkt använda dem, men det var roligt...så roligt att jag grät i helgen.

Och eftersom ni är så intresserade så visar jag en bild, ni kan även se äckelskinnet/fläsket som hänger och hur ärret ser ut idag.
Magen har liksom sjunkit in...

Jag MÅSTE städa...fasen