Dags igen...är inne i medelintensiva jobbschemat nu...
2 dagars jobb
1 ledig dag
2 helnätter och 1 eftermiddagspass ( idag ).

Ledig måndag..
sen kör jag 4 dagar igen...och är sen ledig lör,sön.

SItter och försöker få i mig lunchen, har ialla fall fått i mig ½ fylld paprika med ris och köttfärs. Men nu är det stopp.

Har med mig middagsmat, knäcke, frukt och  nötter...så det borde funka.

Skall kanske ta och börja fixa till uniformen då jag skall gå om 40  min, jag är seg..helt enkelt.
Idag släpps Lichking....till world of warcraft...och jag har inte en chans att egentligen testa det förrän på min lediga måndag..då Mr T inte är hemma och kan spela.

Nåja...ha en bra dag i rusket.

Idag pratade de på radion om möjligheten att kunna operera så unga som 13-åringar med en överviktsoperation.

Jag är delad i den åsikten..först och främst absolut inte under 16 år enligt mig.
Å andra sidan....hade jag fått en GBP när jag var 13 år så hade det förmodligen inte hindrat mobbingen, men förmodligen hindrat resterande helvete jag genomlidit genom åren.

Så jag vet egentligen inte hur jag skall ställa mig till frågan.....

Jag är idag 7-8 år "efter" i min mognad ..som jag känner det just pga. min övervikt. Jag har vänner som levt sitt liv som vanligt och varit överviktiga, jag har alltid varit avundsjuka på dem och verkligen försökt älska mig och bara vara Jag.

Jag var aldrig populär...förutom som ett populärt mobbingoffer i 9 år, jag har mött avstånd på arbetsplatser pga min fetma, jag sitter nu här och är förbannad över att jag inte tog tag i min skolutbildning tidigare.
Men jag har inte vågat sätta min fot i en skola....dagis,lekis,gymnasium...än mindre gå på ett bibliotek..( jag som är en boknörd...) sedan jag gick ut skolan för 9 år sedan.

Ju mer jag går ned i vikt...ju mer blir jag den där barnsliga människan som vill hävda sig, utmana, visa sig, ta plats och förstå att jag har ett värde jag med.
Jag har alltid på sätt och vis varit den där roliga, pratsamma trevliga personen...som alltid varit där..som finns...som man kan gå till.
Nu säger jag Nej, jag väljer, jag vill vara JAG...inte den där trevliga tjocka.

Mitt hat  ( ja Hat är ett starkt ord, men jag känner Hat ) mot gamla mobbare bearbetar jag fortfarande. Jag har gått och går i samtal för mitt psyke. 9 års helvete, varje dag, varje minut...bara känslan än idag där minnet av de uttalade orden " BOMP BOMP LOOK OUT THE ELEPHANT IS COMING " finns svetsade i hjärtat som knivar genom smör.
Spotten, orden, pekfingrarna, skratten, slagen, tårarna, blåmärkena, ångesten, hetsätningarna, spyorna, hatet, magontet, självdestruktiviteten, spriten, självhatet ..

Jag vill glömma, jag vill inte vara me dom hatet längre, det förtär, jag vill glömma.
Vilket viktminskningen hjälper till med...jag är inte så jävla värdelös längre...jag behöver inte lägga hat på dem när jag kan lägga kärlek på mig själv istället.
Jag kämpar varje dag med mig själv, självförtroendet, styrkan, egenvärdet.

Jag borde skratta åt dem idag...( vilket jag gör )..där de är...feta, tråkiga, sunkiga, morsor...men inte ens det vill jag lägga energi på.

Kommentaren på jobbet igår fick mig att grina mitt i stockholm...:

Manlig kollega 45+ : Oh men lilla tjejjen, vad har hänt. Gumman jag känner inte igen dig, vad har hänt ?..Oj, vad du har försvunnit, vad smal du blivit.
Men oj så vacker du är, du strålar.

- Där står jag i keps, sunkig uniform, sunkigt hår, seg och skall hem och tårarna kommer rinnandes ...Tackar och springer därifrån.

Har jag kanske kommit till den punkten att jag kanske ska kunna ta emot komplimanger på min viktminskning.
Att skita i vikten jag har, att jag fortfarande ser mig som gravt överviktig, att jag har minst 20 kg kvar innan jag är "normalviktig", att jag ska fokusera på det jag har ...på det jag väger nu.
Varför jag egenligen gjorde operationen ? ...vänta, lugna ned mig, fokusera, andas, ta emot glädjen.

Så....ja..jag vet inte....en 13-åring kan man fortfarande göra allt för innan en GBP..det är absolut sista steget.
Jag tycker inte man ens ska tänka på det....men tänk vad skit jag sluppit om jag fått en sådan i mina ungdomsår.
Men jag hade aldrig kunnat hantera det ...jag kan ju det knappt nu.