Mitt psyke spökar för mig då och då ..är det så konstigt när jag trillade genom totalt för några år sedan 17:e December 2002.
Mycket hände då men just då var min far inlagd och låg ganska illa till på sjukhus.
Samtidigt var jag sönderstressad av jobbet, privat, skit ekonomi etc.
Inget kunde bli bättre...
December 2002 den 14-17.e hade jag semester...den 17:e tog jag i handtaget och skulle gå till jobbet...
Det slutade med att jag ramlade ihop vid dörren, gråtandes, skakandes, livrädd.
Känslan går inte att förklara. Just DÅ vill du bara bort, bort, bort.
Du vill inte vara du ..för DU skrämmer dig själv.
Mellan mitten av Januari 2003..till maj 2003 har jag mest vaga minnen pga. all jävla medicin jag åt. 
November 2003 är jag inne i ett Rebahprogram på jobbet som jag inte fick vara med att bestämma ett skit om.
Februari är jag uppe i 100 % allt efter vad andra tycker.
I Mars månad händer massor av saker..så Mars 2004 dänger jag in skallen igen i ett hårt mörkt rum.

Är sedan sjukskriven 1 jävla år utan någon hjälp, trots mina försök till rehab, hjälp, drar i alla trådar jag hittar.
Samtidigt skall jag själv försöka att orka med mig själv, med mina demoner..den goda på ena axeln och den onda på den andra.
Sjukpenning som inte dyker upp från Försäkringskassan ..som i slutändan visar sig vara deras fel..som relaterar i en omänsklig känsla av att vilja ge upp.
Ingen annan hjälp...jag, mina 6 olika sömnpiller, lyckopiller, ångestdämpande etc... Jag ber på mina knän om hjälp..men Nej.

Försök att föreställa er en hjärna som alltid arbetar, vad du än gör..så kan du inte koppla av.
Du känner av tankarna hela tiden..det tar aldrig slut.
Du tar 2-3-4 sömnpiller..du kan ändå inte sova...Du går som en zombieliknande varelse.

Och alla står de där: .
" Ryck upp dig" 

 " sjukskriven ?..för vad då ?"
" Du är väl inte sjuk ? "

" Äh, vafan . ge dig "
etc..

Där står jag och försöker att ringa de jag kommer åt för att inte bli rädd för mig själv och mina tankar. För att bara höra någon andas.
Men hur lätt är det när jag skäms som fan ?
VEM. överhuvudtaget vill/ kan erkänna att man känner såhär när man egentligen är en jävla sjutusan till människa annars ?
För att inte ta för många piller, för att inte göra det igen.
För att inte behöva luta mig över toalettstolen yrvaken, spyendes med för många piller i kroppen ?

Jag tror INGEN utom min mor och clownen...kan ens föreställa sig hur jävla lågt nere jag var. Ingen som ens orkat engagera sig.
Jag förstår dem fullt ut, fördelen är att jag idag vet vem mina vänner är.

Mars 2006 börjar samtalen igen ang. Rehaben..som JAG bestämmer fullt ut under 3 månader nu.
3 månader Med Handledare ( jao..mitt jobb är säkerhetsklassat )
April 2006 börjar det till Juni 2006 ( Rehab )
Juli 2006 - semester
Augusti börjar jag 50% i  ( 4 Månader )
November 2006  75 % ( 3 månader )

Februari 2007. Jag är tillbaka 100% efter nästan 4 ( FYRA ) År!
Som sjukskriven med avbrott under 5 månader för min 1:a Rehabperiod.

Jag ääälskar att jobba!! Knäppojag. Men ÅH så skönt att ha något att gå till, få en lön, vara social..etc.
Efter nyår åker jag ur min grupp som jag nu efter 6 år trillade in på under 2007..( Nattskift som får mig att få som en jekla drottning ) på ett banaskal..och jag kommer stressa sönder mig.
Men jag hoppas att jag den här gången kan hantera det mycket bättre
och vet vart hjälpen finns.

Kan bara säga att jobbet gjorde en j*la tabbe när de bestämde allt över min skalle hela tiden .. INNAN jag bad dem fara till något varmt ställe om de inte lyssnade...vilket de gjorde till slut.
Jag hade fått nog, man behandlas som SKIT som sjukskriven..till slut orkade jag inte. Efter ett samtal med Försäkringskassan, min Arbetsledare, Företagsläkare och en kommentar från min Arbetsledare 2005 Oktober " Så farligt är det ju faktiskt inte . hiihih" ..

Undrar vilken vagn hon tappades ifrån som liten...O.o
Samtalet slutade med att Jag fick en akutremiss till Psyketvården
3 veckor senare satte jag min fot inom Psykvården.
Jag vill gärna kalla det " stället man går till när man behöver prata av sig och inte orkar med sig riktigt "

Men det är inget man säger rakt ut..Men ja...idag kan jag säga - jag går genom Psykvården för att kunna få prata av mig, få stöd, hjälp etc när jag själv inte klarar av det ...verkar det som"

Än idag drar jag mig dock för att prata om det...det är ju bara knäppgökar som hamnar där....Duh..är jag knäpp ?

Nej..jag gick in i väggen...+ all min barndom + skolgången + all skit jag gått genom...kom upp till ytan..
Allt bara brast.

Jag var inte längre suicidal  Maj 2007 och är inget högprioriterat fall då de skar ned på läkare.
September skall jag få en kallelse om jag vill komma dit igen.
Men min läkare har slutat och att orka dra all skit igen...visst anteckningar.
nåja.
I början November 2005 ville jag inte gå ifrån min underbara Psykolog när tiden var slut, inte heller kunde jag sluta räkna timmarna innan jag skulle vara där igen.
Idag..sedan Maj och sista månaderna 2007 har det inte varit någon längtan.
Annat än att få snacka av sig lite..det behöver fasen alla. Jag lovar.
INGEN förstår dig så bra som dem...även om de enbart pluggat sig till hur Du mår. haha
De berättar för dig hur du mår..med dina egna tankar eller avslutar gärna dina meningar ..

Äter inga Lyckopiller idag, sömnpiller tog jag någon gång Vintern 2006.
Avtrappningen med dem gick helt ok, men vetskapen om att vara vid medvetande innan man somnar gjorde mig livrädd.

Visste inte att det kunde vara så skönt att sova 1 hel natt utan mardrömmar, utan sömnpiller.
Jag grät av lycka när jag vaknade första gången efter mågra timmars EGEN sömn.

Idag vill jag inte tänka på hur jag mådde, hur jag betedde mig, vad jag gjorde etc när jag var sjukskriven.
Men jag har gått igenom det...mina tankar vandrade iväg nu ikväll och jag kände mig som en mörk förbannad fläck.
Just pg.a att mörkret ( som jag alltid avskytt och som påfrestar mitt psyke sedan barnsben ) börjar att visa sitt rätta jag när hösten närmar sig.

Jag var tvungen att skriva...återuppleva skiten..
Kastas tillbaka...för att sedan springa ut till Sambon och skrika hur mycket jag älskar honom och livet som jag har.
Jag mår fint.

God Natt på er och god hälsa. ^^